Brev från svarta tunneln

Livet är inte svartvitt.

Det har det aldrig varit, och kommer aldrig att bli. För det mesta är det någonting mittemellan – en slags gråskala, där färgen minskar och ökar i intensitet. För många är livet relativt ljusgrått hela tiden, medan andra kämpar i gränslandet av mörkgrått och svart. Ibland förunnas vi det vita, eller också slussar livet oss handlöst in i det svarta. Ofta när vi minst anar det.

De där kolsvarta dagarna kommer inte i allas liv, men troligen de flestas. Då är vi en kris, som det heter enligt psykologer.

Krisen har sin givna gång och sina utstakade moment. Momenten kommer garanterat. Sannolikt i förvillande ordning och inte enligt facit, men de kommer ändå.

Separation efter 20 års äktenskap

Förra vårvinter gick jag igenom en separation efter 20 års äktenskap. Då åkte jag in i den svarta tunneln och fick dessutom ta denna tur mitt under en pågående, global coronakris.

Det kunde möjligen kallas Murphy’s lag att råka ut för en sådan dubbelprövning.

Vad är oddsen för det liksom? Att ett mikroskopiskt virus ska försätta hela världen i ett sanslöst kaos just när jag har en svår prövning i mitt lilla, i större perspektiv sett, betydelselösa liv?

I den svarta tunneln finns inga lampor, ingen vägkarta, inget förutsägbart underlag och noll ventilation. Bara ett tjockt mörker som man inte kan annat än famla i.

Där utsätts man för det ultimata testet.

Hur tar du dig fram? Vilken strategi väljer du? Är du överhuvudtaget kapabel att tänka strategiskt? Ropar du på hjälp eller försöker du kämpa ensam? Alla människor agerar troligtvis olika, för det finns ingen rationell schablon som kan ge dig lättnad där i mörkret.

Under de svarta dagarna är dina händer bakbundna. Du bara står där, handlös, och iakttar hur du får på käften. Du har ingen kontroll och får skamset acceptera att det bara finns en väg: rakt igenom. Kapitulera och lamt vifta med den vita flaggan. Lite som att skicka ett sista, vädjande meddelande till universum: please, skicka in lite vitt i mitt liv.

Hopp finns

Men det finns faktisk hjälp att få om man kan sträcka sig så långt att man erkänner att man behöver hjälp. För vad är väl dummare, än att kämpa ensam ifall man faktiskt inte är tvungen att göra det?

Jag hade välsignelsen att ha ljuvliga vänner och en stödjande familj runtomkring mig, men dem kan man inte heller belasta i all oändlighet med sina tjatiga resonemang om hur åt skogen allting är. Man behöver en neutral, proffsig person, som bara kan se ens situation utifrån; som en kris bland många andras.

Jag fick nys om Barnavårdsföreningens samtalsstöd, som lyckligtvis gick att få trots coronakrisen. Och till min lycka kunde jag få det ute på promenad, vilket passade mig bättre än väl. Jag tänker bättre när jag rör på mig. Under tio gånger på våren och försommaren gick vi där, min handledare och jag.

Och det bästa var att hon förstod sig på mig och att jag ville bli mentalt utmanad och att hon inte rakt av skulle köpa min sanning om hur saker och ting ligger till. Jag bad henne om det, och hon fattade genast vad jag behövde. Hon ställde bra frågor, fick mig att tänka om. Men samtidigt hade hon sinnesnärvaro nog att inte vara för hård med mig; hon var barmhärtig, mjuk och livsbejakande.

Det var skönt för en sån som jag, som ställer höga krav på mig själv och dömer mina egna tillkortakommanden hårt. Jag var liksom helt okej, fast jag var trasig.

De ljusa dagarna blir fler

I skrivande stund har det gått nästan åtta månader sedan min separationsprocess föste mig in i det svarta. Till min tröst har jag märkt att  det vita kommer – förr eller senare. Mitt i allt ser man en minimal prick av ljus där i tunneln. Sedan blir de ljusare stunderna fler. Minuter övergår i timmar, ibland i hela dagar. Och ett, tu, tre kan man andas igen. Tänka några vettiga tankar. Stiga upp på morgonen och känna att den nya dagen kanske kan bli bättre än den som var igår.

Jag vet att mitt liv redan glidit in i gråzonen: det där vanliga, ganska förutsägbara livet. Men det gör verkligen ingenting, för nu kan jag känna en otrolig uppskattning och tacksamhet inför det. Efter att jag varit i det svarta känns det gråa mitt i allt väldigt bra.

Jag är övertygad om att jag säkert ännu kastas tillbaka i tunneln vissa dagar, men nu har jag krafter att orientera mig fram på ett bättre sätt. Och nu vet jag också att det finns stöd att få ifall tunneln trots allt känns för förvirrande.

Bland annat har jag nu anmält mig till Barnavårdsföreningens stödgrupp för föräldrar som genomgår eller genomgått en separation eller skilsmässa. Jag ser fram emot den resan tillsammans med andra som famlat i samma tunnel som jag. För bara vi vet hur det känns att vara där och det ger en enorm tröst att man inte är ensam.

Så skippa hjältedåden, den finska sisun och soloåkandet. Det är bara urbota dumt att försöka hitta rätt på egen hand om man känner att man är på gränsen till vad man klarar av. Det är absolut ingen skam att söka hjälp, snarare en smart investering för framtiden och förhoppningsvis ett nytt, bättre liv.

– Martina
Separerad tonårsmorsa med en envis tro på att livet ännu kan bli hur fint som helst