Ungdom med huva

”Mamma, är jag hopplös?”

19.07.2019 kl. 09:00
”En vanlig vardagskväll körde jag min tonåriga son till träningarna. Han råkade vara på prathumör, men det han ville tala om gav mig en verklig tankeställare.” Läs den berörande bloggtexten av en tonårspojkes mamma.

Diskussionen började som vanligt med träningarna, kompisarna och fritiden. Det som är bra när man kör bil är att man inte kan fly diskussionen. Men om stämningen blir tryckt kan det också vara svårt att fortsätta den. Trots att jag koncentrerade mig på att köra såg jag från ögonvrån att min sons underläpp började darra. Pojken började berätta om hur han upplever sig själv, om hur han tror att han som barn verkar i sin mammas ögon. Sedan började han gråta.

”Mamma, jag har varit ett jättejobbigt barn, jag vet det. Jag vet att du tycker att jag är hemsk och hopplös, för det ju gör ju alla andra också.”

Orden högg till rakt i mitt hjärta, för jag har aldrig, inte ens under de svåraste perioderna under skolgången, tänkt att han är hopplös. Hans ord drabbade mig så hårt att jag hade svårt att tala för ett ögonblick.

“Varför tror du det?”, fick jag till slut ur mig.

Min pojke utbrast att jag inte behöver låtsas som ingenting. Han vet att han varit ett jobbigt barn för så har alla dagistanter och lärare sagt gång på gång under åren. Därför var han säker på att jag också ser honom så.

 ”Hjälp!”, tänkte jag. Inget barn är ju jobbigt även om skolan eller lärandet skulle vara en utmaning.

Mitt älskade barn

Jag försökte förklara för min son att skolsvårigheterna inte på något sätt gör honom jobbig i mina ögon. Ett jobbigt barn är i min värld något helt annat än vad han är. Och än sen då – även om han skulle ha varit ett utmanade barn – så är han ju ändå mitt älskade barn. Min son är en härlig pojke, han har en fantastisk humor och hans sociala kunskaper saknar motstycke. Det finns så mycket gott i honom!

Men pojken ville tro mig, för hans självbild hade under årens lopp så starkt präglats av att vara besvärlig. Han motiverade sin hopplöshet med att lärarna inte tyckte om honom. Hur många gånger hade han inte fått höra att “du är helt omöjlig”, “om du inte skulle vara så livlig” eller “om du ens skulle försöka...”.

“Mamma, du behöver inte fejka.” Min son berättade att han nog förstod varför jag också tycker att han är jobbig. Han kan ju inte lära sig saker på samma sätt som alla andra.

"Du är alldeles omöjlig"

Hur ofta hade jag inte lekfullt kastat ur mig att min son är alldeles omöjlig? Jag hade sagt det med stor kärlek, utan att tänka desto mera på saken, utan att tänka på att barnet kanske inte förstår eller kan tolka mina ord rätt. Min avsikt hade varit att hänvisa till lärandet och inte till hans personliga egenskaper.

Nu hade min pojke fått bilden att han är ett jobbigt barn. 

När jag lämnade av pojken på träningarna snurrade tankarna på vår diskussion i huvudet. Jag funderade på hur jag, som i tiderna hade jobbat professionellt som barnträdgårdslärare, hade talat till mitt barn? Hade också jag använt uttryck som kan tolkas på många olika sätt? Och hade jag med mina ord omedvetet kategoriserat någon i ett negativt fack?

Jag skämdes … Jag funderade på alla oss mammor, pappor och proffs som påverkar ett barns självbild. Jag tror att ingen av oss menar illa. Men jag funderar på hur en sak som vi i förbigående säger kan beröra ett barn på ett annat sätt och mycket djupare än vad vi ens kan föreställa oss. Jag funderade på hur jag själv skulle tycka om att klassas som arbetsgemenskapens livliga typ, clown, tysta mus eller till exempel tråkmåns?

Jag hoppas att alla väger sina ord på guldvåg när de talar med barn, speciellt med barn som min son, som har utmaningar i sitt lärande. Med tanke på varje barn, och förstås också varje vuxen, hoppas jag att vi skulle stanna upp och fundera över våra ”skojiga kommentarer” och ”vitsar” …

Jag ville dela den här diskussionen med er, för den fick mig verkligen att stanna upp.

Stanna upp och fundera på att de ord vi använder bygger upp en världsbild – och kanske också någon liten människas självbild.

- Mamma till en tonårspojke

 
Neuropsykiatriskt kunnande Neuropsykiatrinen osaaminen
Stenbäcksgatan 7 A, 00250 Helsingfors
+358505651722
nepsy@bvif.fi | Telefonrådgivning må-tors kl. 9.00–11.00 och 12.00–14.00 | Puhelinpalvelu ja neuvonta ma-to klo 9.00–11.00 ja 12.00–14.00

Några tankar från en separation

”Jag känner mig så trött och energilös. Att skiljas eller separera från den man tidigare har älskat är tungt”, skriver en pappa i Barnavårdsföreningens blogg. Läs också om stödgruppen för frånskilda föräldrar startar den 2:a september i Helsingfors.

Vi arbetar för att öka välmående i skolorna också i Österbotten

I höst börjar Barnavårdsföreningen arbeta i svenska Österbotten för att öka trivseln i skolorna och stärka barns och ungas psykiska välmående.

Inhoppare till Tölö daghem och andra enheter

Vi söker inhoppare till Tölö daghem och våra andra enheter.