Min dotter var ensam – sen hittade hon Tjejvillan

– Det finns på facebook, mamma. Gå och titta! sa du.

Jag såg på dig och hoppades så mycket att det kunde vara ett ställe för dig. Ett ställe där du fick vara dig själv, där du fick känna dig välkommen och accepterad, där du kanske kunde få någon vän.

Men jag tvekade.

Tänk om du bara skulle bli besviken, tänk om du skulle känna dig ensam där. Utanför. Annorlunda.

Så tittade jag på dig på nytt, såg din längtan, såg din förhoppning. Och jag bestämde mig för att ge Tjejvillan, stället jag aldrig hört om, en chans. Vi fick tillsammans plocka upp skärvorna senare om det behövdes, tillsammans limma ihop och linda om.

Jag ringde ledarna på Tjejvillan och berättade lite om dig. Berättade om dina utmaningar och styrkor, om dina rädslor och glädjeämnen. Och frågade om de kunde tänka sig att ta emot dig, om du möjligen skulle passa in där. Och de svarade att de med glädje tar emot dig!

Med spänning och förväntan for du dit, ditt mjukisdjur hade du för säkerhets skull tagit med dig. Med lika stor spänning men med lite mindre förväntan följde jag dig in. Du kramade om mig och fortsatte ensam in i rummet där det redan fanns andra ivriga flickor. Och jag kände hur en tyngd föll från mitt hjärta, då jag såg med vilken värme varenda en flicka blev välkomnad och mottagen. Plötsligt kunde jag andas igen. Jag kände att här fanns vuxna som kunde ta barn och tonåringar, som såg dem som värdefulla individer. Vuxna, som på riktigt brydde sig om att alla som kom dit hade det bra.

Det har gått några år, nya flickor har kommit, en del har gått vidare till andra intressen, men många är fortfarande kvar. Du är inte längre spänd när du går dit, inte jag heller. Du har fått vänner, du är accepterad, du är en del av gänget. Du är fullkomligt trygg med varenda en vuxen och varenda en flicka. Du har lärt dig att lösa konflikter om de uppstår, du har lärt dig att lita på att de vuxna alltid finns där. Vuxna som ser och lyssnar, vuxna som skojar, som tröstar, som uppmuntrar och som bryr sig. Vuxna som förstår att barn behöver trygghet och omsorg för att våga vara sig själva, för att kunna slå ut i blom och skapa vänskapsrelationer med andra barn.

Och du trivs! Ivern, glädjen och förväntan som lyste i dina ögon den dag du första gången kom hem och berättade om Tjejvillan finns kvar, men dessutom lyser du av ett nyvunnet självförtroende och en starkare självkänsla. Du hör till Tjejvillan, du är en av dem!

– Förälder