Några tankar från en separation

16.08.2019 kl. 10:00
”Jag känner mig så trött och energilös. Att skiljas eller separera från den man tidigare har älskat är tungt”, skriver en pappa i Barnavårdsföreningens blogg. Läs också om stödgruppen för frånskilda föräldrar startar den 2:a september i Helsingfors.

I dagens samhälle är det accepterat att man separerar. Filmstjärnor, toppolitiker, kungligheter och många vänner separerar. Då är det väl helt okej att jag också gör det?

Samtidigt har vi i dag det så mycket bättre ställt ekonomiskt än förr. I dag är det nästan självklart att mannen ska kunna laga mat, se efter barnen och sköta de sysslor som kvinnan oftast skötte förr. Med samma självklarhet som att kvinnan ska kunna göra karriär och tjäna sin egen lön och pension. Vi är helt enkelt inte lika beroende av varandra längre.

Förutom mer pengar har vi även mer tid än folk hade förr. All tid som förr gick åt till vardagssysslor, som att tvätta, städa, sy kläder, odla mat och så vidare, kan vi idag ägna åt varandra, eller hur? Tyvärr ägnar vi kanske i stället denna tid åt att se på tv, skjutsa våra barn till diverse hobbyer, träffa vänner, träna, skriva texter som denna eller varför inte bara åt att sitta hemma och fundera på om livet med denna partner verkligen är rätt för mig?

Så istället för att använda en del av denna tid till att ge vår partner den uppmärksamhet som hon eller han förtjänar, och bygga upp kärleken, ägnar vi kanske tiden som blir över åt allt möjligt annat så att kärleken till sist går förlorad. Så gick det åtminstone för mig.


När gnistan försvinner

Vid jul år 2015, ca 17 år efter att jag träffade min fru, kom beskedet. Min fru talade om för mig att hon inte var kär i mig längre. Blodet rusade till hjärnan som genast började arbeta med osäkerheten. Var det därför jag inte kände mig lycklig? Är kärleken så betydelsefull? Jag älskar min fru, men är jag kär i henne?

Jag hade ju träffat familjerådgivare och talat med vänner och bekanta om mina funderingar på varför jag inte känt mig lycklig de senaste åren. Jag hade varit så blind för vad kärleken betyder att jag inte förstod att det var den som höll på att ta slut när jag kände att lyckan saknades.

Det är lätt att vara efterklok. Jag älskar mina barn mest av allt i världen, men den dagen då man får barn förändras ens fokus. Man behöver fokusera så mycket på barnen att man lätt glömmer bort att ge sin partner den kärlek och tid som krävs för att kärleken ska bestå. Jag tror att man tar partnern för given och tänker att vi alltid kommer att vara tillsammans. Troligen får partnern både mindre uppmärksamhet och kärlek från den dag då det första barnet föds. När barnen växer upp märker man plötsligt en dag att man har tappat gnistan till varandra.

Vårt förhållande hade kommit till ett vägskäl. Antingen skulle vi separera eller kämpa vidare. Vi bestämde oss för att ta den enklaste av vägarna och provseparera. Vi tänkte att vi testar med att separera ett tag, så förstår vi förhoppningsvis vad vi betyder för varandra och då kanske vi kan hitta tillbaka till varandra igen.

Vad jag inte förstod då var att när vi hade separerat var det lättare att stanna kvar i separationen än att helhjärtat försöka kämpa för att finna kärleken och glädjen igen. Att försöka hitta tillbaka till varandra blev svårt, för att inte säga omöjligt. Hur länge ska man orka försöka innan man kastar in handduken? För mig gick det ett år innan jag skrev under skilsmässopappren.


Det praktiska höll ihop

Jag och min fru separerade efter sjutton år tillsammans. Vi hade varit gifta i åtta år och hade två barn tillsammans (de var fem och sex år gamla vid separationen). Det fösta jag kände var chocken och skammen. Därmed kom också förnekelsen. Hur kan vi som har haft ett så bra förhållande separera?

Jag insåg dock ganska tidigt att vi under de senaste åren hade haft mer av ett familjeföretag än ett kärleksförhållande. Vi löste allt praktiskt, men det fanns inte tillräckligt med ömhet, närhet, kyssar och smek för att man skulle kunna kalla det ett kärleksförhållande. När vi separerade lovade vi att försöka vara vänner. Men besvikelsen över separationen påverkade samtalen så det blev svårt att föra ett sakligt samtal med den andra parten. Vi missförstod varandra, både medvetet och omedvetet. Det uppstod konflikter där vi ibland kunde gräla om vem som hade rätt istället för att tala om själva saken som vi egentligen skulle diskutera.


Berätta för barnen

Jag ägnade mycket tid åt att fundera på varför vårt förhållande tog slut och när jag trodde att jag funnit de tydligaste svaren berättade jag för mina barn varför mamma och pappa skulle flytta isär. Jag var extra tydlig med att det inte var deras fel och att det inte fanns något som de hade kunnat göra för att förhindra att det skedde. Jag talade om att vi föräldrar skiljer oss från varandra, men att vi aldrig skiljer oss från er barn. Samtidigt sa jag också till dem att de inte ska hoppas att vi ska hitta tillbaka till varandra igen och flytta ihop och att det inte finns något de kan göra för att påverka detta. Jag önskar och vill inte att barnen ska ta på sig någon skuld för vår separation.

Det enda vi vet om framtiden är att den sällan blir som vi hade tänkt oss. Även om vi alla är lika så är vi ändå alla olika. Någon separerar för att endera parten träffar en annan. En annan separerar för att den blir elakt behandlad och en tredje har sin egen orsak att separera.

Man går vidare. Man kan inte förutspå framtiden men man kan påverka den. Vi kan dra lärdom av historien. Jag och min fru redde till exempel en dag ut på vilket sätt vi missförstår varandra. Efter det mötet och samtalet har vi haft lättare att kommunicera. Vi är goda vänner men kärleken är borta. Så låt oss i nästa relation, se till att ta vara på och vårda den kärlek som finns.


- Mattias Andersson

 

En ny stödgrupp för frånskilda föräldrar startar den 2:a september i Helsingfors. I stödgruppen får du en möjlighet att bearbeta skilsmässan och få stöd av andra med liknande erfarenheter. Stödgruppen grundar sig på den amerikanska pedagogen Bruce Fishers forskning och analys kring vad som händer då ett parförhållande tar slut.

Gruppen använder sig av Fishers metod för hur du i praktiken kan bygga upp en ny meningsfull tillvaro för dig och barnen efter skilsmässan.

Gruppen träffas under tio veckors tid, en gång i veckan.

Läs mera och anmäl dig till stödgruppen här >>>

 

Bild högst uppe på sidan: Pexels.com

Bloggen har publicerats första gången i april 2019. 

 
Anna Alenius
Kommunikationschef | Viestintäpäällikkö
+358405288965
Glad tonårspojke

3 övningar för att lära känna varandra i klassen

Hur får man en grupp att fungera tillsammans? Då eleverna lär känna varandra ökar förståelsen för att alla är olika och atmostäfer i klassen blir bättre. Även i klasser där eleverna gått länge tillsammans kan man alltid stärka samhörigheten och bli bättre bekant med klasskompisarna. Här kommer tre övningar som fungerar i alla klasser! Läs mera »
Barn och eftisledare

Rekry: Ledare för eftermiddagsverksamhet

Vi söker en ansvarsfull och positiv ledare för eftermiddagsverksamheten till Drumsö eftis i Helsingfors. Fyll din ansökan redan i dag! Läs mera »
  Färgpennor i olika färger

5 + 1 tips för en kreativ daghemsmiljö

Barn ska få uttrycka sig musikaliskt, visuellt, verbalt och kroppsligt på daghemmet. Att uppleva och uttrycka konst har många positiva effekter på barn, det främjar barnens förutsättningar för lärande, sociala färdigheter och positiva självbild. Läs våra tips på hur du kan skapa en kreativare miljö på daghemmet!Läs mera »
Flagga på halv stång utanför BF

Vi har siffrorna – nu behövs det åtgärder

Idag vajar flaggorna på halv stång runt om i Finland med anledning av skolattacken i Kuopio, också på Barnavårdsföreningen. Vi vill framföra vårt djupaste deltagande till offren för attacken och deras anhöriga.Läs mera »
pärmbilden från boken Vi i klassen

Handboken Vi i klassen – för ökat välbefinnande och bättre trivsel

Den förnyade handboken Vi i klassen är ett redskap för skol- och förskolepersonalen att skapa en trivsammare skolvardag för både barn och vuxna.Läs mera »