När mamma inte längre kunde betala

De höjda räntorna, matpriserna som stigit med 20% under de senaste tio åren, bensinpriserna som kravlar sig uppåt, stöden som skärs ner – ja, allt detta bidrog till beslutet.

Vi måste flytta. Trots att det betyder bort från närskolan och allt det bekanta. Trots att det betyder att flytta till ett område med större socioekonomisk spridning. Trots att det betyder en längre och farligare skolväg.

För oss är flytten den enda vägen ut. Flytten gör att framtiden ser ljusare ut för oss. En tyngd har fallit från mina axlar. Det kommer en dag, då inte plånboken är tom.

Jag drömmer om helt vanliga saker. Att det skulle bli så mycket över från min lön att jag kunde köpa en eltandborste, en bekvämare dyna eller unna mig en lunch på ett café då och då.

Drömmer om helt vanliga saker

Jag drömmer inte om att vinna på lotto. Inte om att resa världen runt. Inte om att äta fem rätters middag på en restaurang.

Jag drömmer om helt vanliga saker. Att det skulle bli så mycket över från min lön att jag kunde köpa en eltandborste, en bekvämare dyna eller unna mig en lunch på ett café då och då. Att jag skulle kunna köpa en kamera, till och med.

För mig är de helt vanliga sakerna är viktiga.

Det är viktigt att kunna tacka ja, då en vän vill träffas över lunch. Det är viktigt att kunna erbjuda den bästa vården för barnets tänder. Det är också viktigt att få ha en hobby, att kunna ta bra bilder, att ha något i livet som tillbringar mig glädje. Det är viktiga saker.

Sak för sak har jag skurit ner på det som är viktigt. Vi äter inte längre ost. Grönkål är en lyxvara. Det blir billigare att blanda grötflingorna i hälften mjölk hälften vatten.

Jag tror inte att jag är den enda som behövt tänka över mina utgifter. Jag vet att också att jag är lyckligt lottad – jag äger min lägenhet och jag äger en bil. Vi är lyckliga för vi lever inte på existensminimum. Men känslan av att levnadsstandarden sjunkit är ändå sann, att bilen faller bort genast då livssituationen ger efter, att snart också hemmet byts ut.

Mamma, jag vill att du är glad

En kväll då jag nattade mitt barn, vände hen sig om i sängen och sa:

-Mamma, jag vill vi åker till HopLop nångång då du är glad.

Så har det varit under det senaste året – att varje gång jag velat skämma bort barnet, bjuda hen på nåt extra har en orm slingrat sig runt halsen på mig i samma sekund jag fört bankkortet över disken.

50 euro! Det här är bort från vår matbudget för följande vecka. Oj nej, här finns en Slush-maskin, det betyder att jag igen behöver göra barnet besviket.

Är jag en mer stressad mamma? Är jag en mer orolig mamma? Påverkar den ekonomiska pressen mitt föräldraskap, mina framtidstankar, min relation till barnets pappa, mitt humör, min förmåga att vara glad? Svar: Ja, ja och åter ja.

Inte ensam

För oss är flytten den enda utvägen, när regeringens nedskärningar en efter en träder i kraft. Men för många föräldrar syns ingen väg ut. Det finns säkert flera barn som oroar sig, tassar på äggskal för att deras förälder är irriterad, känner av oron men kan inte helt förstå vad som är fel.

Den ekonomiska stressen drabbar många och det som kan vara svårt att förstå för någon som inte levt med den stressen, är att den drabbar alla plan i livet. Jag försöker lyssna, men hör inte så många prata om det här. Jag hör inte så många röster som höjs. Kanske är de för svaga. Kanske finns ingen ork kvar. Kanske de skäms. Skäms jag? Kanske det. Det här är inte det första jag tar upp då någon frågar hur jag mår.

Jag övertalar mig att barnet kommer att bli mer självständigt, i och med att hen från och med snart kommer att röra sig längre sträckor ensam. Jag övertalar mig att jag kommer att vara den gladare mamman mitt barn vill att jag ska vara, än dock i ett annat hem. Jag kommer att vända på varje sten för att få det att fungera, det kommer att bli bra till slut. Och är det inte bra, är det inte slut än.

-Mamma + barn