Vårt barn passade inte in i skolan

Skolvärlden är viktig för barn, de flesta vill passa in och känna samhörighet med andra barn. Så var det även för vårt barn då hen förväntansfull gick första dagen till skolan med sin stora, nyanskaffade ryggsäck på ryggen.

Ganska snabbt märkte vi att vårt barn inte passade in i skolvärlden. Vardagen skapade en enorm stress och gjorde det svårt för hen att fungera som skolan önskade. Utredningar inom specialsjukvården sattes i gång, men vårt barn uppfyllde ingen diagnos.

I teorin borde vårt barn ha passat in i skolvärlden och kunna följa skolans dagordning, men ändå såg verkligheten helt annan ut.

Vårt barn hade svårigheter med att förstå sin omgivning och hade dragit nytta av mera struktur och förberedelse, samt stöd i att tolka sociala situationer.

Förväntningarna i skolan stressade vårt barn, hen började må psykiskt illa och agera utåt. Vårt barn hade blivit ett problem i skolan. Ett förvirrat barn som inte passade in i sin egen omgivning.

Som förälder var flera saker svåra att följa med. Dels såg vi barnets psykiska illamående öka för varje dag, men det som också svårt att förstå var det avstånd som vårt barns skolkamrater, föräldrar och andra vuxna tog från oss.

Vi passade inte in i deras värld.

Skam, ilska och sorg

Skam var den första känslan som väcktes hos mig.

Vad tänker andra om vår familj? Tror de att vi inte kan uppfostra vårt barn?

Följande känsla var ilska. Varför kan skolan inte hjälpa till med att forma omgivningen så att vårt barn passar in? Varför kan inte andra föräldrar visa förståelse och därmed också hjälpa deras egna barn att förstå?

Sedan kom sorgen. Den enorma sorgen att se det egna barnet dagligen känna misslyckanden och höra negativa kommentarer. Sorgen att se barnet dagligen kämpa för att förstå sin egen omgivning, men inte bli förstådd.

Det är tungt att se barnet belastas till bristningsgränsen av stimuli och komma utmattad hem. Det är en sorg att se sitt eget barns psykiska illamående och självdestruktivitet öka och höra sitt eget barn uttrycka att hen inte orka leva.  Varje dag känner vårt barn sig annorlunda, försöker febrilt anpassa sig, men passar inte in.

Projekt familj – vårt eget projekt

Inom vår familj påbörjades vårt eget projekt – vi ville försöka förstå vårt barns beteende och stödja också de andra medlemmarna i vår familj.

Vi försökte hitta svar. Hur klarar vi tillsammans av barnets utmaningar? Hur kan vi stödja vårt barn på bästa sätt – både hemma och i skolan?

Vi behövde hitta ett sätt att vara föräldrar som inte följde givna mallar, utan vi behövde tänka i nya banor. Vi ville också se över våra förutfattade uppfattningar om vad ett liv med barn innebär. Vardagen hade blivit tung, ensam och fylld av utmaningar och påfrestande för hela familjen.

Acceptans – vårt barn behöver särskilt stöd

Så småningom kom den egna acceptansen.

Jag kunde acceptera att vi har ett barn som är i behov av särskilt stöd, även om det inte är något som syns utanpå. Att själv förstå vårt barns behov har gett mig styrka och kunskap i att försöka stöda barnet på bästa sätt. Det har även gett oss föräldrar styrka att kunna kämpa för vårt barns rättigheter, även om kampen känns tuff i den strama skolvärlden, en värld där vi upplever att ramarna oftast är färdigt spikade.

Via grupper på sociala medier har jag fått kontakt med andra föräldrar i liknande situation vilket har varit ett enormt stöd för mig. Kontakten till specialsjukvården har också stött vår familj.

Acceptansen hjälpte oss att fokusera på det väsentliga; att se och lyfta fram styrkorna hos vårt barn.

Vi har lärt oss att se vårt barn för den hen är, inte för den hen förväntas vara. Vi har lärt oss att lyfta fram styrkorna hos vårt barn, hen har fått tänja på gränserna skolvärlden givit och vara sig själv.

Barn i den gråa zonen

Det här är en skildring av vår resa. Det här är berättelsen om hur det  gick för barnet som förväntansfull gick första dagen till skolan, med sin stora, nyanskaffade ryggsäck på ryggen.

Det har inte varit lätt att hitta de rätta stödformerna för vårt barn, då hen inte har någon diagnos.

Jag upplever att de barn som har neuropsykiatriska symptom, men som saknar diagnos hamnar i en grå zon. Enligt min erfarenhet kräver det nuvarande skolsystemet välutvecklade exekutiva färdigheter, flexibilitet och självständighet, färdigheter som är speciellt utmanande för barn med neuropsykiatriska utmaningar.

Jag upplever att det skulle behövas mera förståelse, kunskap och redskap hos skolpersonalen för att barn som mitt eget ska kunna få en fungerande skolvardag. Jag önskar att det skulle finnas mera vuxna till hands i skolan för att kunna stödja dessa barn i till exempel olika sociala sammanhang.

Att dessa barn i den gråa zonen skulle uppleva att de passar in precis som de är.

Sonja Tuxen Borlaug